Fan ta dig, Jo Nesbø

För någon vecka sedan lyssnade jag på Snömannen som MP3bok. Snömannen är skriven av Jo Nesbø. Jag tycker sedan någon vecka sedan fruktansvärt illa om Jo Nesbø. Boken var bra, trevlig att lyssna på. Inte Hjalmar Söderberg, eller Charles Dickensklass, ingen prettoklass alls. Men en trevlig deckare helt enkelt. Problemet var att Snömannen utspelade sig i Oslo där huvudpersonen kommisarie Harry Hole (sannerligen snutnamn) bor. När Harry Hole kör omkring på gatorna i Oslo, besöker olika torg och sevärdheter berättar och beskriver han hur otroligt vackert det är på dessa platser. Han är stolt över att bo i denna otroligt vackra stad, och tycker den är vackrast i världen. Däri ligger problemet.

Redan innan jag lyssnat på boken hade jag börjat få en slags aning, eller känsla av att det var något som inte stod rätt till med Växjö. Eller med mig. Problemet är väl snarast kombinationen Växjö-Emma. Tankar som "vad fan gör jag i Växjö egentligen", hade dykt upp i huvudet redan innan boken hamnat i min otroligt vackra iPod. Efter att boken var färdiglyssnad, och lämnat min otroligt vackra iPod var tankarna både starkare och mer välformulerade.

Nu har jag alltså inte en blekaste aning om varför jag bor just i Växjö. Jag har bara råkat fastna här. Inte fastna i bemärkelsen att jag har man, katter och bäbis på väg. Utan fastna i själva staden. Vad håller mig kvar här - egentligen. Här är inte speciellt vackert. Jag har inte oräkneliga minnen från underbara stunder i olika delar av staden. Vårt hus älskar jag, men det känns som om det inte borde stå i Växjö utan någon annan stans. Jag har dessvärre ingen aning om var någon annan stans ligger.

Visst har jag vänner här som jag skulle sakna om jag flyttade härifrån. Jag hade till och med tänkt ta med "träffa mina vänner oftare" som en av punkterna på min att göra under sjukskrivningen-lista. Men det är klart, alla vännerna flyttar härifrån i alla fall. Så det är kanske inte lönt. Bättre jag lär mig sticka istället.

Jag blir bara så trött. Kunde inte tanken fått ligga oformulerad någonstans långt bak, djupt nedbäddad i hjärnans innersta vrår. Var Jo fucking Nesbø tvunget plocka fram tanken och påvisa Växjös brister? Eller om det är mina brister.