Nytt arbete innebär en sjuhelvetes massa ångest. Varför? Jo:
Jag kan råka döda någon om jag inte lär mig allt jag behöver innan bredvidgången är slut eftersom alla patienterna är jättesjuka och operationer misslyckas visst hela tiden, vilket är jäkligt läskigt. Hur fan ska jag kunna lära mig allt? Kommer undersköterskorna försöka fostra mig och ge mig ett helvete?Chefen verkar lite halvsur. Jag saknar mina gamla arbetskamrater.Sist men absolut inte minst: Är det detta jag vill göra, egentligen???
Jag och Åsa satt och diskuterade den sistnämda ångestskaparen för ett par dagar sedan. Vi kom fram till att våra jobb suger. Vi kom också fram till att "
vad fan ska vi göra annars".
Idag är jag sjukskriven. Har sjukskrivit mig själv i en och en halv dag. Min rygg suger balle. I onsdags kväll kunde jag knappt komma upp för trappen när jag kom hem från jobbet. Låg och grät i badkaret i en halvtimme. Släpade mig till sängen. Upp igen igår, och tillbaka på jobbet hade jag precis lika jävla ont som dagen innan. Pratade med chefen (sur), jag skämdes som fan. Har arbetad där i, tja tre dagar och så blir det bajs.
Jag ringde (till mitt försvar) till Vårdcentralen för att få träffa en läkare i syfte att han kunde laga min rygg. Säga vad det är som drabbat mig, ge mig smärtstillande eller sjukskriva mig. Ja, något. För det är ju faktist det som läkare gör. Diagnostiserar och behandlar.
Nej. Så enkelt är det inte. Först var jag tvungen att komma förbi en surfittesjuksköterska (verkar finnas gott om dem på vårdcentraler) som vägrade låta mig träffa en läkare eftersom jag inte hade haft ont länge nog. Beror nog på att vårdcentralen jag tillhör är privat. Eller att sjuksköterskan har samma "är det verkligen det här jag vill göra"-dilemma. Vad fan vet jag?
Jo, jag vet att jag har förbannat ont i ryggen, att jag inte är på jobbet och lär mig allt jag behöver lära mig, att chefen är sur på mig och att jag kanske inte över huvud taget vill göra dethär.
Helvete!
