Uskälld av en snut...

Nej inte en riktig snut som i Nationalteaterns "livet är en fest". Bara utskälld av KompisMaria.

Jag är visst en riktig dramaqueen som förstorar upp allting, och att jag aldrig träffas när vi bestämmer att vi ska träffas. Självklart börjar jag genast försvara mig när jag blir påhoppad på det sättet. Men sen; va faan! Låt mig vara en dramaqueen! Som svar på KompisMarias "Jag menar inte att bråka, så du behöver inte vara arg"kommentar så får jag ännu en gång lov att citera Mustasch;

What is it you can´t stand?
The way I´m living or that I´m loud
You choose the safest trail
But I don´t want to walk that way
Go care about yourself
I know I don´t deserve your hate

I´m not aggressive
I just do what I must do!
I´m not aggressive
Just because I´m not like you!

You tried to get it out
But you don´t dare to go that wild
Well, who´s the angry now?
Spread your wings, try and learn to fly

Klockrent.

Synd som fan bara att jag inte kan åka till Trelleborg och se dem live idag. Tommy har lämnat mig för Iron Maiden. Ja DE Iron Maiden, som jag också skulle sett, om det inte var för att de förbannade idioterna på Grimslövsbuss fuckat upp biljetterna.

Därför är jag lämnad ensam i ett stekhett Växjö. Stackars, stackars mig. Stackars lilla dramaqueen.

Semesterdrömmar

Ja, eller snarare mardrömmar under natten när jag precis gått på semester.

I natt drömde jag att jag arbetade på en semesterort. Lite osäkert var jag arbetade, för jag visste inte det själv. Jag tror det var en grekisk ö, men det var ingen annan som arbetade där som visste vilken ö vi egentligen befann oss på. Ibland arbetade jag i en välkomstgrupp, där jag informerade nyanlända semesterfirare, ibland i en liten affär på stället, och andra gånger i en resturang. När jag arbetat där ett tag kom en av "mina" patienter på besök. Jättesjuk. Hon var där för att hälsa på sin dotter som flyttat dit. Alla som arbetade på stället var skitskraja, så tillslut var jag tvungen att erkänna att jag var sjuksköterska och att om det blev kaos så visste jag vad vid skulle göra.

Fy faan. Nu har landstinget köpt rätten till mina drömmar också. Var ska det här sluta?

Semester och helvetes jävla skit

Jaha. Så hade jag semester då. Lyckades övertala kollega att byta bort morgondagen mot valfri dag efter semestern. Så att jag kan åka på Rockweekend med Tommy.

Ungefär samtidigt som jag hade lyckats övertala kollegan att byta, och förklarat vikten av att åka på rockfestival så bangade Tommy.

Helvetes jävla skit!

Jag ville ju se dem. Banden. Många av dem. Jävligt många av dem. Mustasch igen. Thin Lizzy. You name it!

Jag är väl universums sämsta fru som surar över att maken inte vill åka på festival. Antar att kvällens låt får bli "Bring me everyone" - återigen Mustasch, men jag antar att det är befogat... Sorry Tommy.

Bah!

VHS

Ja! Idag kom koden som skulle få mig att se huruvida jag kommit in på de vidareutbildningar jag sökt på universitetet. Mailet som sade att svaret hade kommit fick jag för någon dag sedan, men då hade jag lyckats slarva bort någon pinkod som behövdes för att se svaret. Idag kom koden. Jag loggade in snabbt som fan för att se om jag har något att göra i höst. Eftersom jag fortfarande (efter att ha sökt jobb i en hel vecka) inte fått något nytt jobb, börjar jag bli lite nervös över vad jag ska göra när min uppsägningstid på psyket är slut.

Väl inloggad får jag se att: Ärendet inte har behandlats ännu. Å vad fan betyder det? Inte den blekaste jävla aning. I och för sig betyder det att jag får vara nervös ett tag till. Men varför, varför, varför var det tvugna att skicka det där förbannade jävla mailet och göra mig nervös. Inte konstigt att det tar så lång tid att behandla ärenden när de skickar meningslösa "det här är sjukt viktigt att du kontrollerar NU"mail till varenda kotte som sökt universitetsutbildningar.

Nötter

Snigelpost

Jag har fått brev. Eller fick igår egentligen. Från min fd blivande chef. Det hela är hysteriskt kul. Först och främst av det uppenbart skojjiga att hon inte blivit informerad om att jag sagt upp mig. Bara det är ju ett guldkorn. Men det blir bättre. Självklart var jag tvungen att läsa vad det stod i de papper hon skickat mig. My god. Inte nog med att jag inte gillade henne tillräckligt för att vilja ha henne som chef. Brevet är så fullt med dålig svenska att jag kan ha det som partytrick i framtiden. Nu råkar min fd blivande chef vara svenska, vilket är tur för henne. Hon hade aldrig klarat sig genom SFI.

Exempel:
Ni som kommer att utgår från dagsjukvård
Allt eftersom börjar vi arb. efter vår sommar semester
...har bokat bilar och samåkning möljigheter mellan vecka 33 och....
För er där dessa patientkategorier är nya el. - länge sedan ni har arbetat med dem, - meddela mig eller NN så kommer vi bistå er som era personliga mentorer där vi kommer överens om, individuellt - efter önskemål och organisatorisk möjlighet, -hur denna konakt skall verka optimal. (Finns något rätt i denna meningen?)

Nej, det finns inte någonting som stämmer i något av de brev jag har fått av henne. Måste varit hög när hon skrev det. Jag känner mig inte välkommen av det välkomstbrevet i alla fall (om jag nu valt att börja arbeta där alltså), jag blir bara rädd för chefen. För om det är där nivån kommer ligga. Ja då tycker jag sannerligen synd om framtida patienter.

Falling Down

Sitter med ångest i hela kroppen och undrar vad fan jag har gett mig in på. För bara ett par år sedan levde jag säkert. Eller ja, säkert och säkert. Jag pluggade i alla fall. Jag hade min egen lägenhet. Korta förhållande.

Men nu! Nu är jag gift! Jag har bostadsrätt! Jag har lån! Igår sade jag upp mig från jobbet, utan att ha ett garanterat jobb att gå till när uppsägningstiden gått ut om tre månader.

"The higher the flight

The harder the Falling Down

The deeper the dive

The bigger the chance you´ll drown"

Så sjunger Ralf i "Falling down". Det är min ångest just nu. Hur fan har jag vågat ta mig så högt upp, så långt från min trygga, säkra vardag. Faller jag nu slår jag utan tvekan ihjäl mig.

Helgångest

Jaha. Och så var det fredagkväll. Jag borde väl slappa framför televisionsapparaten och tänka på hur lugn och skön helg jag har framför mig. Men nej då. Istället sitter jag och tänker på allt jag måste göra. Känns för tillfället helt fucking jävla oöverskådligt.

Hela huset ska städas. Jag måste plantera om blommorna ute - de ser verkligen ut som fan! Bakgrunden till magisteruppsatsen behöver verkligen skrivas - åtminstone 1000 ord. Minimum. Kanske borde jag till och med skriva lite om metoden, ett par hundra ord.

En runda till vägkorsningsdansen, eller vad fan det hette, ska hinnas med. Mest för den goda sakens skull, och för mannens gamla vänners skull.

Istället för att ta itu med alla dessa saker redan nu så sitter jag och skriver den här skiten och tittar på 8 mile. Yo!

Kaotiskt värre

Just när man tror att det inte kan bli värre så blir det ytterligare lite jävligare.

1. Mannen är sjuk
2. Jag är fortfarande inte frisk
3. Jag håller på att säga upp mig från jobbet
4. Jag har inte fått något nytt jobbJag har en magisteruppsats att skriva som jag får ångest av att bara tänka på

Och så vidare i all oändlighet

Yeeaahh!

Jag slipper gå till Göteborg. Jag slipper springa till Göteborg. Jag slipper köra bil till Göteborg. Jag slipper åka tåg till Göteborg.

Jag får åka buss till Göteborg. Och jag får se Iron Maiden. Och jag har fått sittplats!!! Ola fixade sittplatsbiljetterna genom att skylla på Makens dåliga leder. Tack älskling för att du är så skröpplig!