Framgångens pris

En sak bara om att vara gravid: Jag kan skylla så mycket av det jag företar mig på graviditetshormoner, att det nästan är syndigt lyxigt. Exempelvis impulsköp. (Eftersom jag har en oerhört hämmad personlighet impulsköper jag inte hus, soffor eller andra hushållsekonomiskt förkastsliga tingestar.

Igår mail- och SMSterroriserade Tommy mig för att berätta att han blivit en av de nominerad i Aftonbladets Stora bloggpriset (kategorin Prylar & Teknik). Eftersom jag gärna ville överraska honom med en blomma från mig, mina föräldrar och hans egna dito, ville jag inte erkänna att jag sett vare sig mail eller sms. (Detta misslyckades fatalt på grund av Tommys enorma behov av att genast och med det samma upplysa mig om hans enorma framgångar.)

För egen del tänkte jag gå och inhandla en slips till min käre, och ack så framgångsrike make. En slips för att representera just denna framgång. Slipsar tar inte upp större plats i Tommys garderob än vad strap-on gör i min egen. Därför är jag inte heller någon större expert på själva inhandlandet av slipsar. Jag började leta i lågbudget affärer, och hittade slipsar som farbröder har på sig. Funkade inte riktigt. Jag såg en ljusgrå slips framför mig, en som perfekt skulle matcha den mörkgrå skjortan Maken köpte (läs: Emma köpte åt Maken) till nyår. När lågbudget var avklarat och jag gjort mig en vag uppfattning om vad en slips överhuvud taget kostade, betade jag av medelbudgetaffärerna (sett ur mina arbetarklassögon, bör tilläggas). Slipspriserna steg, självklart, men inte fan hittade jag den där ljusgrå skitsnygga slipsen.

Tillslut återstod bara Växjös största manliga prettoaffär. Där fanns den. Den gudomliga slipsen. Den hängde så klart inte på stället för de billigare slipsarna. Eller på hängarna med 30% rabatt. Men den var snygg. Den var Tommy. Den var bättre än min imaginära bild. Klart som fan att jag köpte den. Visst, jag kunde köpt ett kejsarsnitt på sjukhus till en kvinna i Kongo plus medicin till föräldralösa barn i Thailand på webaidshop. Men jag är som sagt gravid, jag behöver inte vara politiskt korrekt, och jag får göra sånt här.

Osexigare och tråkigare än någonsin

Jag är livrädd att om jag väl kommer igång med skrivandet nu, så kommer jag bara skriva om en massa graviditetsrelaterad skit. Sånt som jag alltid har avskytt att läsa om, prata om och lyssna till. Mammor som pratar om sina barn och graviditeter.

På jobbet är det OK att prata graviditeter. 90% av alla undersköterskor och 100% av alla sjuksköterskor där jag arbetar nu har barn, och älskar att prata om att föda barn. Framförallt om hur hemskt det är att föda barn och om hur mycke bättre det är med barnbarn än med barn. Livets efterrätt och allt det där. Men jag ska försöka att inte skriva om gravidrelaterade ämnen. Men en sak måste jag visa.

Superbältet. Ett kardborrebandbälte mot foglossningssmärta. Beställde det efter att barnmorskan rekommenderat, och det kom med posten idag. Har således inte haft någon längre tid på mig att utforska dess för- och nackdelar, men jag har upptäckt svårigheten med att spänna det lagom hårt. Idag var Ola på besök. Ett besök vars officiella version var att Tommy skulle fixa hans dator, inoficiell version; Ola hoppades på att jag lagade middag som skulle räcka till honom också. Hur som helst så satt vi och fikade Maken, Ola, kompis Martina som var på besök med dottern Lova. (Herregud jag har blivit en av mamma mammorna). Mitt i fikan fick jag superpanik av att anti-foglossningssmärtbältet satt för hårt så att varenda tarm kom i kläm. Jag tog ett rejält grepp om bältet och slet av mig det. Ola blev skitskraj och trillade (nästan) under bordet. Han vågade erkänna att han blev lite chockad av upplevelsen, men han erkände aldrig att han egentligen trodde att jag slet av mig byxorna mitt framför ögonen på honom. Och det vore sannerligen en syn. För fy fan vad osexigt mitt nya kardborreantifoglossningssmärtebälte är. Nästan lika illa som mina stödstrumpor.

Så, det var enda (förhoppningsvis) graviditetsrelaterade inlägg jag kommer publicera. Eventuellt kommer det även publiceras en lista på otroligt fula mammakläder. För icke insatta i denna problematik kan jag bara nämna att löjligt många procent av alla mammakläder jag sett fått mig att gråta - på riktigt (fråga Tommy). De är i obehagligt tyg. De har de konstigaste mönster jag skådat. De påminner om min farmors klänningar (inget gott betyg). De får mig att se ut som en "mamma som pratar om graviditer och barn mamma". Jag hatar dem. Nästan lika mycket som Tommy ogillar Björn Ranelid.

Nytt år och ny skit

Halleluja och gott nytt år. Nytt år, och nya försök till bloggentusiasm. Jag har kommit på varför jag är en så förbannat usel bloggare. För min käre make är det hur lätt som helst att blogga. Han bloggar om sitt stora intresse, och han är sjukt nördig och kan det mesta inom sitt område, vill kunna allt om det han inte har koll på och det rinner liksom bara på när han skriver.

Jag vet att jag också är nördig. Jag tycker om en sjuhelvetes massa nördiga saker, men har inget specialintresse. Har man inget specialintresse är man ingen intressant bloggare. Makens kompisar är också nördiga; TV-serienördar, filmnördar, musiknördar, you name it. Jag är förbannat avundssjuk.

Jag är en är en observationsnörd, om jag nu är en nörd som går att kategorisera. Jag observerar, reflekterar och lägger en helvetes massa skit på minnet. Jag lägger märke till så oerhört mycket, men jag lagrar liksom allt. Jag filtrerar inte som Maken gör. Jag sorterar inte bort allt som inte har med IT, internet och teknik att göra, som han gör. Jag är filterlös. Därför är jag ointressant.

Det är ganska jobbig skit.

Spore!!!

Nu har Spore kommit! Jag har hört talas om spelet ett bra tag, men det var för ett bra tag sedan också. Inte hört något på länge om det (inte sen jag läste om det i någon av Tommys speltidningar). Ligger nu och slötittar på TV och vad händer - jo reklam för Spore dyker upp!

Tommy ligger fortfarande och sover. Den jäveln. Jag måste väcka honom försiktigt. Säga något kärleksfullt. Förklara för honom att jag måste ha Spore. (Annars kan jag ju inte skriva om det på Dilletant.) Låter som en hyfsad idé.

Arbete och filosofi därikring

Nytt arbete innebär en sjuhelvetes massa ångest. Varför? Jo:

Jag kan råka döda någon om jag inte lär mig allt jag behöver innan bredvidgången är slut eftersom alla patienterna är jättesjuka och operationer misslyckas visst hela tiden, vilket är jäkligt läskigt. Hur fan ska jag kunna lära mig allt? Kommer undersköterskorna försöka fostra mig och ge mig ett helvete?Chefen verkar lite halvsur. Jag saknar mina gamla arbetskamrater.Sist men absolut inte minst: Är det detta jag vill göra, egentligen???

Jag och Åsa satt och diskuterade den sistnämda ångestskaparen för ett par dagar sedan. Vi kom fram till att våra jobb suger. Vi kom också fram till att "vad fan ska vi göra annars".

Idag är jag sjukskriven. Har sjukskrivit mig själv i en och en halv dag. Min rygg suger balle. I onsdags kväll kunde jag knappt komma upp för trappen när jag kom hem från jobbet. Låg och grät i badkaret i en halvtimme. Släpade mig till sängen. Upp igen igår, och tillbaka på jobbet hade jag precis lika jävla ont som dagen innan. Pratade med chefen (sur), jag skämdes som fan. Har arbetad där i, tja tre dagar och så blir det bajs.

Jag ringde (till mitt försvar) till Vårdcentralen för att få träffa en läkare i syfte att han kunde laga min rygg. Säga vad det är som drabbat mig, ge mig smärtstillande eller sjukskriva mig. Ja, något. För det är ju faktist det som läkare gör. Diagnostiserar och behandlar. Nej. Så enkelt är det inte. Först var jag tvungen att komma förbi en surfittesjuksköterska (verkar finnas gott om dem på vårdcentraler) som vägrade låta mig träffa en läkare eftersom jag inte hade haft ont länge nog. Beror nog på att vårdcentralen jag tillhör är privat. Eller att sjuksköterskan har samma "är det verkligen det här jag vill göra"-dilemma. Vad fan vet jag?

Jo, jag vet att jag har förbannat ont i ryggen, att jag inte är på jobbet och lär mig allt jag behöver lära mig, att chefen är sur på mig och att jag kanske inte över huvud taget vill göra dethär.

Helvete!

Uskälld av en snut...

Nej inte en riktig snut som i Nationalteaterns "livet är en fest". Bara utskälld av KompisMaria.

Jag är visst en riktig dramaqueen som förstorar upp allting, och att jag aldrig träffas när vi bestämmer att vi ska träffas. Självklart börjar jag genast försvara mig när jag blir påhoppad på det sättet. Men sen; va faan! Låt mig vara en dramaqueen! Som svar på KompisMarias "Jag menar inte att bråka, så du behöver inte vara arg"kommentar så får jag ännu en gång lov att citera Mustasch;

What is it you can´t stand?
The way I´m living or that I´m loud
You choose the safest trail
But I don´t want to walk that way
Go care about yourself
I know I don´t deserve your hate

I´m not aggressive
I just do what I must do!
I´m not aggressive
Just because I´m not like you!

You tried to get it out
But you don´t dare to go that wild
Well, who´s the angry now?
Spread your wings, try and learn to fly

Klockrent.

Synd som fan bara att jag inte kan åka till Trelleborg och se dem live idag. Tommy har lämnat mig för Iron Maiden. Ja DE Iron Maiden, som jag också skulle sett, om det inte var för att de förbannade idioterna på Grimslövsbuss fuckat upp biljetterna.

Därför är jag lämnad ensam i ett stekhett Växjö. Stackars, stackars mig. Stackars lilla dramaqueen.

Semesterdrömmar

Ja, eller snarare mardrömmar under natten när jag precis gått på semester.

I natt drömde jag att jag arbetade på en semesterort. Lite osäkert var jag arbetade, för jag visste inte det själv. Jag tror det var en grekisk ö, men det var ingen annan som arbetade där som visste vilken ö vi egentligen befann oss på. Ibland arbetade jag i en välkomstgrupp, där jag informerade nyanlända semesterfirare, ibland i en liten affär på stället, och andra gånger i en resturang. När jag arbetat där ett tag kom en av "mina" patienter på besök. Jättesjuk. Hon var där för att hälsa på sin dotter som flyttat dit. Alla som arbetade på stället var skitskraja, så tillslut var jag tvungen att erkänna att jag var sjuksköterska och att om det blev kaos så visste jag vad vid skulle göra.

Fy faan. Nu har landstinget köpt rätten till mina drömmar också. Var ska det här sluta?