Emma Skriver

Goda intentioner my ass!

2009-01-31T14:26:00.002+01:00

Jag blir bara så jävla trött. När intentionerna är så goda, och så ska allting (eller i alla fall en sak) bli så förbannat krångligt. Nämnde tidigare att jag beställt den enda bok som var kurslitteratur i den IT-grundkurs jag ska gå. Men nej, det hade jag inte. Eller, jo, jag hade beställt den. Men den vägrar komma. Beställde först från bokus. Dagen efter fick jag meddelandet att

Bästa kund

Vi kan tyvärr inte leverera din beställning. Artiklarna är inte längre
tillgängliga hos någon av våra leverantörer och därför har de annullerats.

- 1 st Computers (9780131227231) à 478.00 kr
Artikeln är tillfälligt slut hos förlaget och har därför annullerats.

Jaha. Beställde den istället från amazon. Det gick en halv dag, innan jag fick meddelandet att:

Dear Customer,

We wanted to give you an update on the status of your order #202-0529606-7905138.

We are sorry to inform you that we have been unable to obtain the
following item:

H. L. Capron, J. A. Johnson "Computers: Tools for an Information
Age (International Edition)" [Paperback]

Första inlämningsuppgiften i kursen är den 4/2. Yeah! Det räcker uppenbarligen inte med goda intentioner. Man måste visst ha tur också.

MAS

2009-01-26T09:47:00.004+01:00

En MAS är en medicinskt ansvarig sjuksköterska. Varje kommun har en sådan, eller åtminstone en, i större kommuner kan det finnas fler. Så snart man introducerats på en vårdrelaterad arbetsplats, i valfri kommun, får man höra talas om MASen. När MASen kommer på tal sänks röstnivån på talaren något, och han/hon (oftast är det en hon som talar, eftersom det är inom den kommunala vården samtalen äger rum) sneglar sig över axeln. Tydliga Voldemortreferenser. Säg inte hennes namn högt. Mellanchefer, och andra mindre begåvade tjänstemän inom kommunen svara gärna på obekväma frågor med "För det har MASen sagt". Åtminstone svarar de så när jag ställer frågor, men det kan ju bero på att jag ställer frågor som ligger på en nämnvärt högre intelligensnivå än ovan sagda mellanchefers och tjänstemäns.

För en tid sedan behövde jag själv kontakta MASen i ett ärende. Först hade jag ingen aning om att det var just henne jag skulle kontakta, eftersom jag egentligen inte trodde hon existerade. Jag hade liksom fått för mig att hon bara var en myt, spridd av makthavare, för att hålla oss intelligenta, reflekterande och ifrågasättande sjuksköterskor i schack. Självklart blev jag lite skraj när jag var tvungen att kontakta denna mörka figur. För att få kläm på situationen började jag förhöra en av de ädre, och mer erfarna sjuksköterskorna om vem den här MASen egentligen var. Vad hade hon för funktion, och varför var alla så otroligt rädda för henne? När jag fått svar på mina frågor ringde jag upp henne, lade fram mitt problem, och det var löst på sisådär 20 sekunder.

Det visade sig att MASen är en sjuksköterska med större kunskaper i hälso- och sjukvårdslagen, och som ser till att kvaliteten på vården i kommunen är god. Jag hade gått på den största niten av dem alla, jag hade blivit lurad på ett sätt som bara kvinnor blir. Jag hade lyssnat på rykten och blivit rädd för en kvinna, av den enda anledningen att hon har en hög befattning och har en bestämmanderätt som överstiger den kvinnor som pratat Voldemortiskt om henne haft.

Idag ringde MASen mig för att en fråga kring en händelse som utspelade sig på boendet där jag arbetade innan jag blev sjukskriven. När hon presenterade sig blev jag kallsvettig. Livrädd. Samtalet visade sig bli både trevligt och intressant.

Jag är pinsam och patetisk.

Kurskod:DVO14A

2009-01-22T13:12:00.002+01:00

Ha! Nu ska jag få på papper hur jävla duktig jag är. Jag har kommit in på Grundkurs IT, 7,5 poäng. Internetkurs från Gävle. I värsta fall måste jag åka dit och skriva en tenta. Det tar bara sex och en halv timme med tåg. Har jag tur kan jag skriva tentan i Växjö. Skit samma.

Det har irriterat mig som fan ett bra tag att jag kan en del om datorer och IT, men inte haft ett högskolepapper som påpekar samma faktum. Idag har jag fått antagningspapper och inlogningsuppgifter. Nu vet jag att målet med kursen är att:
1) Kunna förstå och ha grundläggande kunskaper om datorns uppbyggnad och funktion. (Jag har en make och en bror som skruvat sönder saker sen han lärde sig hantera en skruvmejsel, och datorer sen de uppfanns. Och ja jag vet vad en hårddisk är. Jag vet också att billiga/gamla grafikkort inte fungerar om man vill spela dyra/nya och tuffa spel. Äh, det är inga problem.)
2) Kunna diskutera och analysera datorns roll i samhället, nu och i framtiden. (Diskutera och analysera är en åkomma jag ådragit mig genom att gå diverse filosofi- och forskningsmetodikkurser tidigare. Är det någon skillnad att diskutera och analysera datorns roll, än människans roll? Ordbajseri på högskolenivå.)
3) Kunna hantera en persondator och dess standardprogram. (Well, jag sitter vid en PC nu.)
4) Känna till systemutvecklingens grunder. (Vad fan är systemutveckling?)
5) Kunna kommunicera med andra och söka information via internet. (Email? Google?)

Dessutom har jag beställt kurslitteraturen med den snitsiga titeln: "Computers - Tools for an Information Age" nu, så jävlar vad bra det kommer gå!

Fan ta dig, Jo Nesbø

2009-01-20T15:36:00.002+01:00

För någon vecka sedan lyssnade jag på Snömannen som MP3bok. Snömannen är skriven av Jo Nesbø. Jag tycker sedan någon vecka sedan fruktansvärt illa om Jo Nesbø. Boken var bra, trevlig att lyssna på. Inte Hjalmar Söderberg, eller Charles Dickensklass, ingen prettoklass alls. Men en trevlig deckare helt enkelt. Problemet var att Snömannen utspelade sig i Oslo där huvudpersonen kommisarie Harry Hole (sannerligen snutnamn) bor. När Harry Hole kör omkring på gatorna i Oslo, besöker olika torg och sevärdheter berättar och beskriver han hur otroligt vackert det är på dessa platser. Han är stolt över att bo i denna otroligt vackra stad, och tycker den är vackrast i världen. Däri ligger problemet.

Redan innan jag lyssnat på boken hade jag börjat få en slags aning, eller känsla av att det var något som inte stod rätt till med Växjö. Eller med mig. Problemet är väl snarast kombinationen Växjö-Emma. Tankar som "vad fan gör jag i Växjö egentligen", hade dykt upp i huvudet redan innan boken hamnat i min otroligt vackra iPod. Efter att boken var färdiglyssnad, och lämnat min otroligt vackra iPod var tankarna både starkare och mer välformulerade.

Nu har jag alltså inte en blekaste aning om varför jag bor just i Växjö. Jag har bara råkat fastna här. Inte fastna i bemärkelsen att jag har man, katter och bäbis på väg. Utan fastna i själva staden. Vad håller mig kvar här - egentligen. Här är inte speciellt vackert. Jag har inte oräkneliga minnen från underbara stunder i olika delar av staden. Vårt hus älskar jag, men det känns som om det inte borde stå i Växjö utan någon annan stans. Jag har dessvärre ingen aning om var någon annan stans ligger.

Visst har jag vänner här som jag skulle sakna om jag flyttade härifrån. Jag hade till och med tänkt ta med "träffa mina vänner oftare" som en av punkterna på min att göra under sjukskrivningen-lista. Men det är klart, alla vännerna flyttar härifrån i alla fall. Så det är kanske inte lönt. Bättre jag lär mig sticka istället.

Jag blir bara så trött. Kunde inte tanken fått ligga oformulerad någonstans långt bak, djupt nedbäddad i hjärnans innersta vrår. Var Jo fucking Nesbø tvunget plocka fram tanken och påvisa Växjös brister? Eller om det är mina brister.

Goda intentioner

2009-01-19T13:06:00.000+01:00

Nu har mitt stora arbete med att göra listor över saker jag skall göra, och saker jag vill göra under min hemmavistelse.

Jag ska:
1) Rensa min garderob
2) Skriva minst ett totalt meningslöst blogginlägg om mitt menlösa liv om dagen
3) Vara stolt över Maken som står ut med mig, samtidigt som han jobbar röven av sig
4) Göra ett tappert försök att inte slänga ned katterna för trappen när de jamar onaturligt högt bara för att få uppmärksamhet

Jag vill:
1) Lära mig sticka (en sån sak som jag tror att alla mammor måste kunna)
2) Sy en lappfilt i underbart mjuka tyger (men då vill jag ha en sån där speciell platta med rutor på och en skärkniv till tyget, så det går smidigt att göra)
3) Gå de där två universitetskurserna som jag anmält mig till (krävs bara att jag kommer in)
4) Lära mig spanska (har en mp3kurs i iPoden, är bara lite orolig att bäbis ska ta skada på något sätt och tro att jag kanske är spanjorska, och senare i livet få identietsproblem)
5) Lära mig spela gitarr (jag har kunnat spela små grodorna, och det vill jag lära mig igen)

Jag ska fylla på listan dagligen, eller åtminstone under de dagar då jag inte har fullt upp att lära mig alla de saker jag redan listat.

Ingen ro och vila

2009-01-16T22:32:00.002+01:00

Nu har jag kommit på vad jag ska göra under min arbetsfrånvaro. Jag ska studera. Jag är så fruktansvärt ambitiös att jag faktist redan har sökt en kurs. En internetbaserad kurs, utan obligatoriska träffar. Jag kan med andra ord sitta och plugga hemma, och göra precis så mycket som jag orkar - när jag orkar. Jag ska läsa en IT-grundkurs. Nu är det bara att hålla tummarna att platserna inte är slut, jag hittade trots allt platsen på "lediga studieplatser". Förmodligen är det väl en jävla skitkurs, eftersom det finns lediga studieplatser fortfarande. Men men. Det är i alla fall lite sysselsättning.

Sjukskriven

2009-01-16T20:07:00.002+01:00

Så har jag varit på läkarbesök. Den där ryggvärken som kallas foglossning, vilken beror på det där jag inte ska nämna igen, har gjort mig handikappad. Det tar 20 minuter för mig att komma ur sängen. Inte för att magen har växt, utan för att det gör så förbannat ont. Så jag gick till vårdcentralen idag. Jag blev sjukskriven. Till 28/2 - till att börja med. Sen kommer jag förmodligen bli vidare sjukskriven till den 17/5.

Vad ska jag göra nu då? Vad ska jag göra hela jävla dagarna? Inte nog med att jag är sysslolös, jag är handikappad och sysslolös. Stackars, stackars mig.

Framgångens pris

2009-01-16T00:32:00.003+01:00

En sak bara om att vara gravid: Jag kan skylla så mycket av det jag företar mig på graviditetshormoner, att det nästan är syndigt lyxigt. Exempelvis impulsköp. (Eftersom jag har en oerhört hämmad personlighet impulsköper jag inte hus, soffor eller andra hushållsekonomiskt förkastsliga tingestar.

Igår mail- och SMSterroriserade Tommy mig för att berätta att han blivit en av de nominerad i Aftonbladets Stora bloggpriset (kategorin Prylar & Teknik). Eftersom jag gärna ville överraska honom med en blomma från mig, mina föräldrar och hans egna dito, ville jag inte erkänna att jag sett vare sig mail eller sms. (Detta misslyckades fatalt på grund av Tommys enorma behov av att genast och med det samma upplysa mig om hans enorma framgångar.)

För egen del tänkte jag gå och inhandla en slips till min käre, och ack så framgångsrike make. En slips för att representera just denna framgång. Slipsar tar inte upp större plats i Tommys garderob än vad strap-on gör i min egen. Därför är jag inte heller någon större expert på själva inhandlandet av slipsar. Jag började leta i lågbudget affärer, och hittade slipsar som farbröder har på sig. Funkade inte riktigt. Jag såg en ljusgrå slips framför mig, en som perfekt skulle matcha den mörkgrå skjortan Maken köpte (läs: Emma köpte åt Maken) till nyår. När lågbudget var avklarat och jag gjort mig en vag uppfattning om vad en slips överhuvud taget kostade, betade jag av medelbudgetaffärerna (sett ur mina arbetarklassögon, bör tilläggas). Slipspriserna steg, självklart, men inte fan hittade jag den där ljusgrå skitsnygga slipsen.

Tillslut återstod bara Växjös största manliga prettoaffär. Där fanns den. Den gudomliga slipsen. Den hängde så klart inte på stället för de billigare slipsarna. Eller på hängarna med 30% rabatt. Men den var snygg. Den var Tommy. Den var bättre än min imaginära bild. Klart som fan att jag köpte den. Visst, jag kunde köpt ett kejsarsnitt på sjukhus till en kvinna i Kongo plus medicin till föräldralösa barn i Thailand på webaidshop. Men jag är som sagt gravid, jag behöver inte vara politiskt korrekt, och jag får göra sånt här.

Osexigare och tråkigare än någonsin

2009-01-14T19:23:00.005+01:00

Jag är livrädd att om jag väl kommer igång med skrivandet nu, så kommer jag bara skriva om en massa graviditetsrelaterad skit. Sånt som jag alltid har avskytt att läsa om, prata om och lyssna till. Mammor som pratar om sina barn och graviditeter.

På jobbet är det OK att prata graviditeter. 90% av alla undersköterskor och 100% av alla sjuksköterskor där jag arbetar nu har barn, och älskar att prata om att föda barn. Framförallt om hur hemskt det är att föda barn och om hur mycke bättre det är med barnbarn än med barn. Livets efterrätt och allt det där. Men jag ska försöka att inte skriva om gravidrelaterade ämnen. Men en sak måste jag visa.

Superbältet. Ett kardborrebandbälte mot foglossningssmärta. Beställde det efter att barnmorskan rekommenderat, och det kom med posten idag. Har således inte haft någon längre tid på mig att utforska dess för- och nackdelar, men jag har upptäckt svårigheten med att spänna det lagom hårt. Idag var Ola på besök. Ett besök vars officiella version var att Tommy skulle fixa hans dator, inoficiell version; Ola hoppades på att jag lagade middag som skulle räcka till honom också. Hur som helst så satt vi och fikade Maken, Ola, kompis Martina som var på besök med dottern Lova. (Herregud jag har blivit en av mamma mammorna). Mitt i fikan fick jag superpanik av att anti-foglossningssmärtbältet satt för hårt så att varenda tarm kom i kläm. Jag tog ett rejält grepp om bältet och slet av mig det. Ola blev skitskraj och trillade (nästan) under bordet. Han vågade erkänna att han blev lite chockad av upplevelsen, men han erkände aldrig att han egentligen trodde att jag slet av mig byxorna mitt framför ögonen på honom. Och det vore sannerligen en syn. För fy fan vad osexigt mitt nya kardborreantifoglossningssmärtebälte är. Nästan lika illa som mina stödstrumpor.

Så, det var enda (förhoppningsvis) graviditetsrelaterade inlägg jag kommer publicera. Eventuellt kommer det även publiceras en lista på otroligt fula mammakläder. För icke insatta i denna problematik kan jag bara nämna att löjligt många procent av alla mammakläder jag sett fått mig att gråta - på riktigt (fråga Tommy). De är i obehagligt tyg. De har de konstigaste mönster jag skådat. De påminner om min farmors klänningar (inget gott betyg). De får mig att se ut som en "mamma som pratar om graviditer och barn mamma". Jag hatar dem. Nästan lika mycket som Tommy ogillar Björn Ranelid.

Nytt år och ny skit

2009-01-04T17:59:00.003+01:00

Halleluja och gott nytt år. Nytt år, och nya försök till bloggentusiasm. Jag har kommit på varför jag är en så förbannat usel bloggare. För min käre make är det hur lätt som helst att blogga. Han bloggar om sitt stora intresse, och han är sjukt nördig och kan det mesta inom sitt område, vill kunna allt om det han inte har koll på och det rinner liksom bara på när han skriver.

Jag vet att jag också är nördig. Jag tycker om en sjuhelvetes massa nördiga saker, men har inget specialintresse. Har man inget specialintresse är man ingen intressant bloggare. Makens kompisar är också nördiga; TV-serienördar, filmnördar, musiknördar, you name it. Jag är förbannat avundssjuk.

Jag är en är en observationsnörd, om jag nu är en nörd som går att kategorisera. Jag observerar, reflekterar och lägger en helvetes massa skit på minnet. Jag lägger märke till så oerhört mycket, men jag lagrar liksom allt. Jag filtrerar inte som Maken gör. Jag sorterar inte bort allt som inte har med IT, internet och teknik att göra, som han gör. Jag är filterlös. Därför är jag ointressant.

Det är ganska jobbig skit.

Spore!!!

2008-09-06T10:31:00.003+02:00

Nu har Spore kommit! Jag har hört talas om spelet ett bra tag, men det var för ett bra tag sedan också. Inte hört något på länge om det (inte sen jag läste om det i någon av Tommys speltidningar). Ligger nu och slötittar på TV och vad händer - jo reklam för Spore dyker upp!

Tommy ligger fortfarande och sover. Den jäveln. Jag måste väcka honom försiktigt. Säga något kärleksfullt. Förklara för honom att jag måste ha Spore. (Annars kan jag ju inte skriva om det på Dilletant.) Låter som en hyfsad idé.

Arbete och filosofi därikring

2008-09-05T09:40:00.002+02:00

Nytt arbete innebär en sjuhelvetes massa ångest. Varför? Jo:

Jag kan råka döda någon om jag inte lär mig allt jag behöver innan bredvidgången är slut eftersom alla patienterna är jättesjuka och operationer misslyckas visst hela tiden, vilket är jäkligt läskigt. Hur fan ska jag kunna lära mig allt? Kommer undersköterskorna försöka fostra mig och ge mig ett helvete?Chefen verkar lite halvsur. Jag saknar mina gamla arbetskamrater.Sist men absolut inte minst: Är det detta jag vill göra, egentligen???

Jag och Åsa satt och diskuterade den sistnämda ångestskaparen för ett par dagar sedan. Vi kom fram till att våra jobb suger. Vi kom också fram till att "vad fan ska vi göra annars".

Idag är jag sjukskriven. Har sjukskrivit mig själv i en och en halv dag. Min rygg suger balle. I onsdags kväll kunde jag knappt komma upp för trappen när jag kom hem från jobbet. Låg och grät i badkaret i en halvtimme. Släpade mig till sängen. Upp igen igår, och tillbaka på jobbet hade jag precis lika jävla ont som dagen innan. Pratade med chefen (sur), jag skämdes som fan. Har arbetad där i, tja tre dagar och så blir det bajs.

Jag ringde (till mitt försvar) till Vårdcentralen för att få träffa en läkare i syfte att han kunde laga min rygg. Säga vad det är som drabbat mig, ge mig smärtstillande eller sjukskriva mig. Ja, något. För det är ju faktist det som läkare gör. Diagnostiserar och behandlar. Nej. Så enkelt är det inte. Först var jag tvungen att komma förbi en surfittesjuksköterska (verkar finnas gott om dem på vårdcentraler) som vägrade låta mig träffa en läkare eftersom jag inte hade haft ont länge nog. Beror nog på att vårdcentralen jag tillhör är privat. Eller att sjuksköterskan har samma "är det verkligen det här jag vill göra"-dilemma. Vad fan vet jag?

Jo, jag vet att jag har förbannat ont i ryggen, att jag inte är på jobbet och lär mig allt jag behöver lära mig, att chefen är sur på mig och att jag kanske inte över huvud taget vill göra dethär.

Helvete!

Uskälld av en snut...

2008-07-26T13:45:00.002+02:00

Nej inte en riktig snut som i Nationalteaterns "livet är en fest". Bara utskälld av KompisMaria.

Jag är visst en riktig dramaqueen som förstorar upp allting, och att jag aldrig träffas när vi bestämmer att vi ska träffas. Självklart börjar jag genast försvara mig när jag blir påhoppad på det sättet. Men sen; va faan! Låt mig vara en dramaqueen! Som svar på KompisMarias "Jag menar inte att bråka, så du behöver inte vara arg"kommentar så får jag ännu en gång lov att citera Mustasch;

What is it you can´t stand?
The way I´m living or that I´m loud
You choose the safest trail
But I don´t want to walk that way
Go care about yourself
I know I don´t deserve your hate

I´m not aggressive
I just do what I must do!
I´m not aggressive
Just because I´m not like you!

You tried to get it out
But you don´t dare to go that wild
Well, who´s the angry now?
Spread your wings, try and learn to fly

Klockrent.

Synd som fan bara att jag inte kan åka till Trelleborg och se dem live idag. Tommy har lämnat mig för Iron Maiden. Ja DE Iron Maiden, som jag också skulle sett, om det inte var för att de förbannade idioterna på Grimslövsbuss fuckat upp biljetterna.

Därför är jag lämnad ensam i ett stekhett Växjö. Stackars, stackars mig. Stackars lilla dramaqueen.

Semesterdrömmar

2008-07-19T10:58:00.002+02:00

Ja, eller snarare mardrömmar under natten när jag precis gått på semester.

I natt drömde jag att jag arbetade på en semesterort. Lite osäkert var jag arbetade, för jag visste inte det själv. Jag tror det var en grekisk ö, men det var ingen annan som arbetade där som visste vilken ö vi egentligen befann oss på. Ibland arbetade jag i en välkomstgrupp, där jag informerade nyanlända semesterfirare, ibland i en liten affär på stället, och andra gånger i en resturang. När jag arbetat där ett tag kom en av "mina" patienter på besök. Jättesjuk. Hon var där för att hälsa på sin dotter som flyttat dit. Alla som arbetade på stället var skitskraja, så tillslut var jag tvungen att erkänna att jag var sjuksköterska och att om det blev kaos så visste jag vad vid skulle göra.

Fy faan. Nu har landstinget köpt rätten till mina drömmar också. Var ska det här sluta?

Semester och helvetes jävla skit

2008-07-17T22:21:00.003+02:00

Jaha. Så hade jag semester då. Lyckades övertala kollega att byta bort morgondagen mot valfri dag efter semestern. Så att jag kan åka på Rockweekend med Tommy.

Ungefär samtidigt som jag hade lyckats övertala kollegan att byta, och förklarat vikten av att åka på rockfestival så bangade Tommy.

Helvetes jävla skit!

Jag ville ju se dem. Banden. Många av dem. Jävligt många av dem. Mustasch igen. Thin Lizzy. You name it!

Jag är väl universums sämsta fru som surar över att maken inte vill åka på festival. Antar att kvällens låt får bli "Bring me everyone" - återigen Mustasch, men jag antar att det är befogat... Sorry Tommy.

Bah!

VHS

2008-07-16T12:36:00.002+02:00

Ja! Idag kom koden som skulle få mig att se huruvida jag kommit in på de vidareutbildningar jag sökt på universitetet. Mailet som sade att svaret hade kommit fick jag för någon dag sedan, men då hade jag lyckats slarva bort någon pinkod som behövdes för att se svaret. Idag kom koden. Jag loggade in snabbt som fan för att se om jag har något att göra i höst. Eftersom jag fortfarande (efter att ha sökt jobb i en hel vecka) inte fått något nytt jobb, börjar jag bli lite nervös över vad jag ska göra när min uppsägningstid på psyket är slut.

Väl inloggad får jag se att: Ärendet inte har behandlats ännu. Å vad fan betyder det? Inte den blekaste jävla aning. I och för sig betyder det att jag får vara nervös ett tag till. Men varför, varför, varför var det tvugna att skicka det där förbannade jävla mailet och göra mig nervös. Inte konstigt att det tar så lång tid att behandla ärenden när de skickar meningslösa "det här är sjukt viktigt att du kontrollerar NU"mail till varenda kotte som sökt universitetsutbildningar.

Nötter

Snigelpost

2008-07-09T09:01:00.002+02:00

Jag har fått brev. Eller fick igår egentligen. Från min fd blivande chef. Det hela är hysteriskt kul. Först och främst av det uppenbart skojjiga att hon inte blivit informerad om att jag sagt upp mig. Bara det är ju ett guldkorn. Men det blir bättre. Självklart var jag tvungen att läsa vad det stod i de papper hon skickat mig. My god. Inte nog med att jag inte gillade henne tillräckligt för att vilja ha henne som chef. Brevet är så fullt med dålig svenska att jag kan ha det som partytrick i framtiden. Nu råkar min fd blivande chef vara svenska, vilket är tur för henne. Hon hade aldrig klarat sig genom SFI.

Exempel:
Ni som kommer att utgår från dagsjukvård
Allt eftersom börjar vi arb. efter vår sommar semester
...har bokat bilar och samåkning möljigheter mellan vecka 33 och....
För er där dessa patientkategorier är nya el. - länge sedan ni har arbetat med dem, - meddela mig eller NN så kommer vi bistå er som era personliga mentorer där vi kommer överens om, individuellt - efter önskemål och organisatorisk möjlighet, -hur denna konakt skall verka optimal. (Finns något rätt i denna meningen?)

Nej, det finns inte någonting som stämmer i något av de brev jag har fått av henne. Måste varit hög när hon skrev det. Jag känner mig inte välkommen av det välkomstbrevet i alla fall (om jag nu valt att börja arbeta där alltså), jag blir bara rädd för chefen. För om det är där nivån kommer ligga. Ja då tycker jag sannerligen synd om framtida patienter.

Falling Down

2008-07-08T23:20:00.002+02:00

Sitter med ångest i hela kroppen och undrar vad fan jag har gett mig in på. För bara ett par år sedan levde jag säkert. Eller ja, säkert och säkert. Jag pluggade i alla fall. Jag hade min egen lägenhet. Korta förhållande.

Men nu! Nu är jag gift! Jag har bostadsrätt! Jag har lån! Igår sade jag upp mig från jobbet, utan att ha ett garanterat jobb att gå till när uppsägningstiden gått ut om tre månader.

"The higher the flight

The harder the Falling Down

The deeper the dive

The bigger the chance you´ll drown"

Så sjunger Ralf i "Falling down". Det är min ångest just nu. Hur fan har jag vågat ta mig så högt upp, så långt från min trygga, säkra vardag. Faller jag nu slår jag utan tvekan ihjäl mig.

Helgångest

2008-07-04T21:33:00.002+02:00

Jaha. Och så var det fredagkväll. Jag borde väl slappa framför televisionsapparaten och tänka på hur lugn och skön helg jag har framför mig. Men nej då. Istället sitter jag och tänker på allt jag måste göra. Känns för tillfället helt fucking jävla oöverskådligt.

Hela huset ska städas. Jag måste plantera om blommorna ute - de ser verkligen ut som fan! Bakgrunden till magisteruppsatsen behöver verkligen skrivas - åtminstone 1000 ord. Minimum. Kanske borde jag till och med skriva lite om metoden, ett par hundra ord.

En runda till vägkorsningsdansen, eller vad fan det hette, ska hinnas med. Mest för den goda sakens skull, och för mannens gamla vänners skull.

Istället för att ta itu med alla dessa saker redan nu så sitter jag och skriver den här skiten och tittar på 8 mile. Yo!

Kaotiskt värre

2008-07-04T12:11:00.000+02:00

Just när man tror att det inte kan bli värre så blir det ytterligare lite jävligare.

Mannen är sjuk
Jag är fortfarande inte frisk
Jag håller på att säga upp mig från jobbet
Jag har inte fått något nytt jobbJag har en magisteruppsats att skriva som jag får ångest av att bara tänka på

Och så vidare i all oändlighet

Yeeaahh!

2008-07-01T11:49:00.002+02:00

Jag slipper gå till Göteborg. Jag slipper springa till Göteborg. Jag slipper köra bil till Göteborg. Jag slipper åka tåg till Göteborg.

Jag får åka buss till Göteborg. Och jag får se Iron Maiden. Och jag har fått sittplats!!! Ola fixade sittplatsbiljetterna genom att skylla på Makens dåliga leder. Tack älskling för att du är så skröpplig!

Sur chef

2008-06-30T18:58:00.002+02:00

Nu när det är sommar och sol och semester har vi fått "låna" en annan avdelnings chef. Ingen höjdare. Idag ringde hon för att höra om jag tänkte komma tillbaka till arbetet i morgon (efter sjukskrivningen). Självklart! sa jag, det talade jag om för din telefonsvarare redan i onsdags, att jag räknade med att vara tillbaka på tisdag. Jag berättade även för din telefonsvarare att om jag inte var frisk så skulle jag höra av mig tidigt på måndag. Chefen tyckte att mitt meddelande varit väldgit otydligt, och hon hade bara hört att jag var sjuklig, och inte visste om jag var sjuklig längre än tills på tisdag.

Jag tycker det är väldigt konstigt att hon inte ringde upp mig när hon hört meddelandet, då det enligt hennes tycke måste varit av mycket dåligt kvalité.

Så nu är jag på dåligt humör. Jag var tvungen att måla om naglarna i en mindre irriterande färg, så att hon inte kan kommentera det i morgon.

Jag tror hon är ute efter mig. (Och henen ska jag lämna som referens till jobbet jag sökt på akuten. Hahaha. Jag tror jag hoppar av projekt "arbeta på akutmottagningen" redan innan de pratar med henne.

Läckert!

2008-06-30T13:52:00.003+02:00

Woaah! Titta vilket ursnyggt nagellack jag hittat. Ska bli kul att ha det på jobbet i morgon och se hur många patienter som tror att jag har/kommer att förgifta dem. =)

Strul

2008-06-30T13:43:00.002+02:00

Nähä! Nu surar bussbolaget som vi skulle åka med till Maiden. Vi kanske får biljetter - kanske inte. Nu verkar det alltså som att vi får att oss till Göteborg för egen maskin. Helvete. Att köra bil i Göteborg är sannerligen en skräckupplevelse. Tåg är alltså alternativet som kvarstår. Suger drakkuk att det tar längre tid att åka tåg än att köra bil dit. Hur är det möjigt??? Suck och stön. Dessutom måste vi nu inleda operation "vilken av våra Göteborgsbosatta vänner ska vi tviga agera hotell". Lisa ligger bra till, hon råkade ut för oss förra gången. Kan det bli Malin som får dras med oss denna gång?

Återigen - äntligen!

2008-06-29T22:47:00.003+02:00

Dags att gå och lägga sig! Har skrivit lite texter till Dilletant och slösurfat ett tag. Allt för att få tiden att gå. Men nu, äntligen får jag krypa ner mellan lakanen och läsa Leif GW Perssons Profitörerna en stund innan jag slocknar. För att vakna i morgon och inse att jag har en ledig dag!!!

Äntligen hemma och snart till Maiden

2008-06-29T20:21:00.003+02:00

Klichéuttrycket "borta bra men hemma bäst" är en sann kliché. Fan vad skönt det är att vara hemma efter att ha varit borta ett par dagar. Bara tanken på att få gå och lägga mig i min egen, nybäddade, säng i natt är helt oslagbar. Ingenting skulle kunna få mig att bli gladare just nu.

Igår fick jag biljett till Iron Maiden av Maken. Tack, tack, tack! Och sittplats! Jävligt vuxet med sittplats, men så underbart skönt. Jag har tre dagars konsertstående under Hultsfredsfestivalen färskt i minnet, och uppskattar tanken på sittplatser nästan lika mycket som vår nybäddade säng. Men bara nästan.

Den 26 Juli bär det av till Göteborg och Skandinavium. Bussresa. Inte så skoj. Men jag får ju i alla fall sitta, och jag behöver ju inte gå dit. Det hade ju varit lite jobbigt. Har semester då, så jag ska försöka övertala Maken om att vi ska stanna ett par extra dagar och besöka Liseberg och Universeum. Sistnämda har jag aldrig besökt, viket jag ser som en djup tragedi.

Men kanske får jag vara nöjd med Iron Maiden. Det är ju ändå inte så illa.

Bergsjön by night

2008-06-26T02:17:00.002+02:00

Efter att ha sett vemodig Mustaschkonsert på Liseberg har jag nu hamnat hemma hos Lisa. Har suttit i ett par timmar och bara pratat en jävla massa skit. Det var länge, länge sedan. Fan vad kul! Att bara göra ingenting mer än bara prata skit och titta på gräsliga YouTube-klipp.

Jo, en sak var jag tvungen att göra. Som INTE var kul. Jag tvingades gå från lägenheten, ända ut till bilen (minst 200 meter) för att hämta en flaska cocacola. (Vågade inte dricka alkohol. Vill bli lite friskare först. Typ så frisk som jag kan tänkas vara i morgon kväll). Tommy vägrade/vågade inte följa med mig. Hur som helst var jag helt övertygad om att jag skulle bli överfallen och mördad och våldtagen och att någon skulle sno bilen.

Jag klarade mig. Tack övre makt för det. Och god natt.

Sjuk?

2008-06-24T20:07:00.007+02:00

Sjuk!!!

Jag har:

hosta
slem i munnen
slem i näsan
slem i lungorna?
med stor sannolikhet slem i öronen (hör typ ingenting)
ont i näsan (som är lika röd som hos ett fyllo)
feber
ont i huvudet
ont i ryggen
ont i magen (vilket skrämmer mig mest - inget typiskt förkylningssymtom och kan vara nått livsfarligt)
ångest över att jag ska kolla på Mustasch på Liseberg i morgon

När Mustasch är slut ska jag umgås med Lisa som jag träffar i stort sett aldrig sen hon flyttade till Göteborg. När jag träffat Lisa ska jag på WestCoastRiot. När jag varit på WestCoastRiot ska jag sova lite innan jag ska tillbringa två dagar på Metaltown.

Inget av ovanstående går särdeles bra ihop med mina symtom.

Helvete!!!

Jag behöver sova, juh!

2008-06-23T03:18:00.008+02:00

Jag. Behöver. Sova.
Jävla Tommy. Hade det inte varit för honom så hade jag vaknat innan 14 idag och jag hade varit trött nu. Han vaknar alltid före tolv åtminstone, så jag vet att om han ligger kvar i sängen behöver jag inte skynda mig upp. Men inte idag, nej. Då vaknade han vid tjugo i två och förstörde min redan katastrofalt felaktiga dygnsrytm. (Två ickeplanerade nattpass brukar ha den inverkan på någotsånär friskt folk. På mindre friska människor ger två ickeplanerade nattpass psykoser och andra obehagligheter.)

Så nu sitter jag här och gör allt för att kunna sova. Först försökte jag med att ta sömntablett. Den gjorde ingen nytta eftersom jag precis när jag tagit den försökte använda mig av att "läsa en bok tricket" för att somna. Minus och minus blir plus. Två sömntrick tar alltså ut varandra. Nu vet vi det. Nu har jag lämnat sängen. (I seriösa "Så får du en god natts sömn" böcker står det faktist att man ska stiga upp ur sängen och göra något helt annat. Så nu har jag färglagt de fina scheman som jag skrev ut ur Outlook. Nu är de ännu snyggare. Och jag är ännu piggare.

Magisk blogg

2008-06-22T16:35:00.004+02:00

Min blogg är magisk. Pizzan har redan kommit, och den är redan uppäten! Den var alltså inte uppäten när den kom. Men det gick så jävla snabbt! Måste blogga om pengar sen.

Konsten att beställa en pizza

2008-06-22T16:01:00.003+02:00

Att vänta på hemkörningspizza kan vara en av det moderna samhällets svåraste konster att hantera. Hela procesen är smärtsamt utdragen. Första bestäms det att "Åh, vi är hungriga som fan men orkar inte åka och hämta pizzan själva". Den punkten av hemkörningspizzaprocessen går vanligtvis ganska fort. Nästa punkt kan vålla större bekymmer. Vad-vill-jag-ha punkten. Den knappast räknas i och för sig, eftersom denna punkten återfinns var man än äter pizza. Sen det intensiva meningsutbytet "Ringer du? Nej, jag vill inte ringa. Inte jag heller. Men du ringde ju förra gången! Gjorde jag? Ja, och då kom det rätt pizza så du får ringa igen. OKEJ DÅ!". (Maken förlorar alltid.) Vid det här laget har det gått ungefär trettio minuter (en timme idag). När Mannen lagt på luren, när han äntligen lyckats förmedla vilken pizza jag vill ha (den utan champinjoner, med ananas, bara lite sås men med extra fläskfile och räkor, typ). Då får jag veta att pizzan inte kommer levereras förrän om en halvtimme. En halvtimme!!! Jag var ju för fan hungrig för en timme sedan, det var ju därför vi bestämde oss för att beställa pizza, och nu måste jag vänta ytterligare en halvtimme till! Livet är orättvist, och min mage kurrar.

Festivalblogga?

2008-06-21T14:57:00.003+02:00

Var precis inne på mtv.se (som jag för övrigt aldrig tror jag besökt tidigare) för att se hur jag kunde önska en låt under programmet U Wish. Har en smärtsam lust att se Mustaschs Black City video. Det visade sig att de hade en festivalblogg på mtv.se och sökte hjälpbloggare - eller hur de nu uttryckte det. Jag svarade på lite frågor. Självklart vill jag bli MTVs nya bloggstjärna! Jag vill bli känd! Jag har alltid drömt om att bli känd! Not. Tyckte bara synd om tjejan som bloggat under Hultsfredsfestivalen - det var ingen höjdare.

Schemaläggning

2008-06-21T06:35:00.002+02:00

Har precis skrivit in mitt schema i outlook. (Jag tycker det blir så jäklans snyggt när man skriver ut det, om man skriver ut veckovis uppifrån och ned. Då ser det ut som de gamla hederliga scheman man hade under skoltiden.) Jag blev klar på typ 10 minuter. Först fattad jag ingenting. Varför gick det så fort? (Hjärnan måste tagit viss skada av att ha arbetat 29 timmar av 48 möjliga, de flesta dessutom natt.)

Vad hade hänt? Jo 18 (ARTON) futtiga arbetsdagar kvar till semestern! Bara 2 arbetsdagar kvar tills det är dags för (i tur och ordning) Mustasch på Liseberg, West Coast Riot och Metal Town. Det kommer ju gå såhär ... fort tills något kul händer!!! Nu blir det lätt att arbeta de sista 19 minuterna innan jag blir avlöst.

Just fan, jag får inte glömma att jag ska ut och fara på motorcykeln med Mannen idag. Läskigt. Skoj. Känner mig jävligt tuff i skinnkläderna!

Kvalificerad övertid, storhelg

2008-06-21T04:18:00.004+02:00

Jag missade midsommarkvällen och natten, men fick sill och potatis. Till och med gräddfil hade Mannen fixat, trots att han inte äter det själv och inte ens visste att man kunde äta det förrän en snäll dam i butiken berättade det för honom. Istället för att vid det här laget ligga hemma och fyllesova sitter jag på jobbet. Jag tjänar en sjuhelvetes massa pengar (i förhållande till vad jag brukar tjäna alltså) medan jag lyssnar på lite "Metal Town/West Coast Riot-gott och blandat" på MP3spelaren.